onsdag 18 september 2013

Förlossningsberättelsen!


Min förlossningsberättelse, lång är den ja, kämpade i 18h!! =)

Började med att jag vaknade vid 04 på morgonen lördagen den 7 september 2013 med molnande mensvärk, tänkte att jag inte har kissat på några timmar, somnade om till 06 och vaknade av samma smärta, insåg att den varade i kanske 30 sek och sen klingade av, var detta början var min tanke, hade laddat ner en värkapp som jag tänkte att jag testar. Denna smärta återkom ungefär var 7-10 min fram till 07 så då ringde jag in till SÖS för att fråga om detta kunde vara början, pratade med en Åsa och ja fick jag till svar, skulle försöka vila så mycket det gick och återkomma om det blev värre.
Tog en dusch, tänkte det var lika bra :-), smärtan fortsatte och kom tätare ca var 8:e minut och upp till en minut långa, vid 09,20 ringde jag igen då smärtan var längre och oftare, pratade med en Katarina, vi bestämde att jag skulle försöka vila och återkomma om det blev värre, jag hade fortfarande koll på läget :-). 
Den närmsta timmen kan man säga att det verkligen hände saker... Smärtan kom tätare ca 5-7min och mer mot ryggen, så vid 10,30 när vi ringde in igen så fick Magnus tala med Åsa då jag fick en värk mitt i samtalet, vi var då välkomna in till SöS!
Vi hade bestämt sen tidigare att ta taxi in, men jag kände att jag klarar inte av att åka med någon annan då smärtan var så illa tillochfrån att tårarna kom och det tar ju endå 15-20 min in till SÖS.... Så vi tog egen bil, packade klart och in i bilen och försökte ta det lugnt då smärtan kom... Bilresan till SÖS gick ganska snabbt och lugnt, skönt att det var en lördag!! Åkte bussfil i Hornstull som tur var, ibland måste det vara ok att bryta mot trafikregler ;-) 
Hade 3 värkar i bilen på vägen in och glad att bilen är hård och det finns handtag! Kom in till SÖS ungefär vid 11,30.
Blev mottagen av en undersköterska i entren till Förlossningen som visade oss till ett rum och sedan kom barnmorskan Jane som gjorde CTG och lite undersökningar först, min rädsla var ju nu, är det bara sk pinvärkar? Men det var det inte utan jag var öppen 4cm, och då släppte mycket spänningar, behövde inte åka hem!
Började med lustgas då värkarna var lite starkare och ännu ihålligare. Man ville sätta en elektrod på Stjärnans huvud för att kunna mäta hjärtfrekvensen bättre och i samma veva ta hål på hinnorna, det jag hade läst mig till var att värkarna och smärtan kunde då bli värre och då kände jag att jag ville ha bedövningen...EDA...som jag fasade för...
Passade på att gå kissa, lovely, och nu var det alldeles slemmigt i toan, så nu gick verkligen hela slemproppen också, och tur var det på toa :-)
Man hade ringt narkosen innan eftersom man inte lyckats sätta en infart för blodprov ännu så det blev en liten väntan, som tur var så var det inte samma kille som satt infarten på mig som senare satte EDA, minns att jag sa till Magnus, nej han får inte sticka mig i ryggen.... Efter ytterligare en stund kom narkosen för EDA, Daniel hette han och inte samma kille som innan, skönt! och hur gick det då med EDA? Hade sagt att dom inte får visa mig någon nål, och det gjorde dom inte heller. Han tryckte på olika punkter på ryggen, satan vad ont det gjorde och mitt i allt fick han vänta, dags för värk, låg först ner men satt mig upp till slut istället, han fortsatte trycka å ont gjorde det, sen satt han nålen... Och den kändes inte ens! Utan trycken på ryggraden och kotorna med fingrarna gjorde mer ont! Så här hade man oroat sig i onödan, eller så var han jävligt bra helt enkelt och jag lite hög på lustgas :-)
Fortsatte med lustgas då EDA tar ca 20 min innan den värkar. Kände klart skillnad dock mer bedövad i vänstersida än höger, vilket innebar bara halva smärtan ;-) 
Klockan var nu ca 16.00 och jag var öppen 8cm och dom tog hål på hinnorna så vattnet gick. En timme efter EDA så hade den full verkan och redan 17.09 så var jag öppen 10cm, min tanke var då nu kommer den snart... och det trodde nog alla...men nej nej nej.... Hade inte tillräckligt starka värkar så dom fick sätta in en värkmätare i livmodern för att kunna se hur den "uppförde sig". 
Stjärnan mådde bra hela tiden som tur var =) 
Vid 21 hade det fortfarande inte kommit någon Stjärna...kommer ihåg att det var 7 personer inne i rummet... byte av skift och en läkare...nu var det prat om kejsarsnitt och sugklocka, för man kan inte hålla på med krystvärkar hur länge som helst.... Vet att jag inte gillade läkaren när han sa sugklocka så jag blev typ sur på honom... =)
Kvälls/nattskiftet med barnmorskan Caroline ville köra en annan strategi först... EDA var bortkopplad (det visste inte jag förrän senare) och sen skruvade dom ner lustgasen rejält... här skulle det kännas, kan säga när en värk kom och det står 4 personer och tittar på en när man lider skulle man kunna slå ihjäl allihopa, Hallå!! Jag har ont!! Hjälp mig!!
Vid 22.15 sa Caroline att nu har vi 1 timme på oss så nu kör vi, och då tog dom bort lustgasen helt, här skulle det vara full effekt... jag blev först panikslagen eller mer typ galen först, för man kan ju inte överleva utan lustgas!! Men fick underbar hjälp av sköterskan Therese och Magnus när första värken kom och det skulle krystas, av någon anledning så funkade det...ont gjorde det men smärtan försvann på något sätt när man var illa tvungen på att koncentrera sig på att krysta, 
minns att Caroline sa nu är det max 2 värkar kvar och jag sa att jag orkar inte en till... men när den första kom så var det lite "fan nu ska den ut" och så blev det! 
Så 22.46 kom våran Wilhelm ut <3, skrik var det direkt och sen dog jag typ kändes det som, var helt slut, tårarna rann av lycka av att han kom ut och av att alla spänningar släppte och att det äntligen var klart, låg och skakade något fruktansvärt i säkert 15 minuter efteråt och trodde jag skulle frysa ihjäl. 
Sen skulle moderkakan ut och det kändes knappt, som tur var, nu var man orolig om hur gick det "där nere"... kom en läkare från operation som kontrollerade mig och såg att hon kunde sy mig där jag var, ingen operation behövdes, skönt! Det tog nästan en timme att sy, kan säga att jag gick sönder en hel del och den klassas som en 2:a gradens förlossningsskada. Klart det gör ont fortfarande men är sjukt mycket bättre idag!
Kl 03.45 efter lite fika och en skön dusch fick vi äntligen lämna förlossningen och fick checka in på BB där vi stannade i 6 dagar.

Lite bilder bjuder vi på =)


Här har vi kommit in och äntligen lustgas, inga sjukhuskläder ännu och solen lyser genom fönstret =)


Någon timme senare, mer påverkad och smärtlindring finns!


Bra att dom skrev vilka som var där, så man kunde fota för att minnas =)


Helt nyfödd!!


En stolt pappa klipper navelsträngen =)


En Wilhelm blev det <3


Den efterlängtade brickan!! En tugga av smörgåsen sen mådde jag illa, men drack allt, var sjukt törstig efter arbetet på 18 timmar utan pauser....


En stolt pappa fick mysa under tiden dom sydde mig <3


Glömde fota tavlan, så vi gick ner och gjorde det någon dag senare =)
14 bebisar kom till världen 7 September 2013


2 kommentarer:

  1. We made it!! Vad du kämpade! Man har visst mer krafter än man tror :):) kram M http://lillymia.blogg.se

    SvaraRadera
  2. Älskar förslossningsberättelser!!! Mmm jag vet hur det är att spricka.. Låg länge på operationsbordet efter Alfred.. Tvärr är min skada inte bra efter 5 år...
    Åh jag kommer ihåg den där känslan när det bara "ploppar" till och det nyfödda lilla pyret kommer ut och när man fryser så att man hoppar!
    Kram fina ni! <3

    SvaraRadera